Fredag, 26 februari, 2021 | Dagens namn är: Torgny, Torkel |
 
 

Söndagstankar v.8

Vad tänker man en söndag som denna? Sverige har vunnit två silver i skid-VM i sprintstafett och snön yr ner här hemma i bästa vinterstil och den skånska blåsten viner rakt genom märg och ben.

Det har varit fyra Champions League matcher i veckan som har gått, skid-VM har börjat och svensk media rasar mot den svenska polisens agerande angående papperslösa i Sverige.

Det spelar ingen roll för min del hur många VM som startas eller hur mycket liv det förs i våra svenska medier när man i samma andetag läser om all den ångest och rädsla det måste finnas i så många andra länder.

Va fan betyder några silvermedaljer och ära och berömmelse i Champions League när man samtidigt kan läsa om hur små flickor våldtas och mördas och kastas ner i en unken jävla brunn i tron att omvärlden inte ska hitta dem.

Tre indiska systrar sex, nio och elva år gamla rapporterades i veckan ha hittats döda i en brunn ute på landsbygden i centrala Indien.
Enligt obduktionen visade det sig att de hade blivit våldtagna och därefter mördats. Ingen misstänkt har gripits.

Jag vägrar att gå omkring och kollektivskämmas för att jag är man, men snart är tammefan måttet rågat.

I Syrien rasar kriget fortfarande och folk dödas och lemlästas ungefär som om inga krig någonsin tagit slut.

Befolkningen flyr men en del väljer att stanna kvar och man ser bilder på människor som sopar betongresterna rena i sina hus.

Vad betyder då lite snö och blåst här hemma? Inte mycket. Kan i alla fall sitta och titta på eländet genom glasrutorna i mitt hus.

Det kan definitivt inte dom. De är nog glada att de har överlevt den senaste attacken. Förhoppningsvis utan familjeförluster.

”Påven svårt synskadad” står det. Nästan helt blind på ena ögat. Och? Han är ju trots allt 85 år och det finns många som är betydligt yngre än honom som är hel – eller halvblinda.

Men de är inte påvar och får så klart inte den uppmärksamhet som de kanske hade förtjänat.

Varför går vissa pojkar och flickor till skolan med en klump i magen, som Susanna Birgersson skrev i DN?
Samtidigt fanns det en bild ur dokumentärfilmen ”Bully”, en film som handlar just om vad titeln säger; Mobbning.

Satt själv i en grupp för en del år sedan i AF:s regi och diskuterade just detta. En av deltagarna började berätta om hur hon hade haft det när hon växte upp.

Minnena blev så plågsamma att hon brast ut i gråt och flera av deltagarna började skruva lite besvärat på sig.

Själv hade jag nära till mina egna samvetstårar, när jag såg hur en människa i fyrtioårsåldern hade svårt att hantera sina barndomsminnen.

Är vi inte många som, medvetet eller omedvetet, har hjälp till att göra livet till ett helvete för många unga människor? Gömt oss i den stora massan i hopp om att slippa bli den som mobbas.

En känd friidrottare med benproteser skjuter ihjäl sin flickvän, ser det ut som, och fans till honom vankar omkring utanför domstolsbyggnaden i den säkra vissheten att han är oskyldig. Och de berättar det för vem än som gitter lyssna.

Hur kan vissa människor ägna sig åt den formen av ”idoldyrkan”? Som när Breivik var aktuell i Norge och så småningom fick beundrarpost skickat till sig.

Ett resurscentrum mot hedersvåld har invigts på Swedenborgsgatan på Söder i Stockholm. Det har fått namnet Origo. Det är ett samarbete mellan Stockholms stad, länsstyrelsen, polisen, landstinget och Kommunförbundet Stockholms län.

Jättebra. Ett sådant borde finnas i varje län. Men det verkar komplicerat med fem olika instanser inblandade.

Men glöm nu inte att lägga lite resurser på att informera dom det berör, alltså mödrar, fädrar och syskon att ni finns till. För här i Sverige accepterar vi inte hedersvåld. De flesta av oss i alla fall. Tror jag. Kanske.

yin yang

yin och yang

Mitt i allt detta mediebrus så rullar Schlagerfestivalen land och rike runt.

Som om inga krig, mord, lemlästningar, översvämningskatastrofer skulle existera.

Ej heller finns det någon fattigdom eller svältande människor. Eller något annat elände.

Schlagerfestivalen skänker en och en halv timmes tröst för flera miljoner svenskar en lördagskväll.

Men det är väl så det ska vara. Precis som bilden här intill säger. Yin och Yang tar ut varandra.



Om man skulle vinna 5 000 kronor på tipset så kan man ge sig fan på att disk- tvättmaskinen pajar. Eller något annat. Yin och Yang har varit i farten igen.

Men Schlagerfestivalen rubbar ingen Yin eller Yang på. Till min frus stora glädje. Och Christer Björkmans så klart. Och SVT.

Det finns dock en sak som skrämmer mig mer än krig och annat elände man läser om i media. Det är när det framgår att ytterligare en person begått självmord. Särskilt när yngre och till synes friska människor gör det.

Varför? Är det så tungt att leva när man är sexton, sjutton år? Sätter samhället för stor press på yngre människor? Många frågor som förmodligen aldrig får något svar.

Men det känns rent ut sagt för jävligt att det ska behöva vara sista utvägen för en människa i ett samhälle som vårt.

Varför?

Bookmark and Share
 
 
Om Simrishamnsbladet
Om Copyright
Sidfot kolumn 3

[redigera innehåll från kontrollpanelen]

Sidfot kolumn 4

[redigera innehåll från kontrollpanelen]