Söndagen är en rätt så skön dag för det mesta och för de allra flesta. Givetvis lite beroende på vad som hänt under lördagskvällen.

Fest eller inte fest, baksmälla eller inte baksmälla, hemkommen framåt morgontimmarna eller tidigt i säng – eller kanske lite lagom av allting. Vad vet jag vad du har gjort?

Själv såg jag ”Stjärnorna på slottet” och blev lite gripen av Robert Gustavssons berättelse om sin bror och hans medfödda hjärtproblem. Inte enbart för att det var just hans bror utan i största allmänhet bara.

Det finns tusen och åter tusentals tragiska människoöden runt om i landet. Men det blir så påtagligt när man får det framlagt i TV av en rikskändis.

Nu var det inte det skulle handla om denna gråmulna söndag, men jag ville få med det eftersom det förmodligen ligger till grund för mina reflektioner idag.

Nä, det ska istället handla om en flicka som i onsdags klev ur tonårsstadiet och blev myndig. Tjugo år fyllda och därmed äntligen vuxenförklarad av samhället, eftersom hon får lov att handla in sin egen sprit till en eventuell fest.

Rösta om vem som ska bestämma vilka lagar och regler hon ska leva efter har hon redan fått göra i två år.

Men ett enda litet förlupet uttalande av henne nådde mina ”kaninöron”. Och skapade dessa tankar som jag egentligen inte har belägg för om de är sanna eller inte.

Men på en fråga om hon inte skulle ha någon fest så blev svaret: – Nä, jag har inte så många kompisar. ??? Ich understand nada!!!

Hur kan en ung, jättesöt, varm och hjälpsam tjej med säkert hundratals Facebook vänner göra ett sådant uttalande, tänkte jag. Är det sant? Eller bara ett svepskäl?

Ja, det var många tankar som började snurra inne i skallen. Hur står det egentligen till med våra ungdomar. Hur många fler känner det så.

Kolla in bilden här intill. En mer ”photogénique” tjugoåring får man leta efter.

Nu är jag väldigt subjektiv eftersom jag har sett tjejen växa upp. Det är min svägerskas yngsta dotter.

Men jag är absolut inte fixerad vid ett vackert utseende eller ett likaledes fotogeniskt eller det eller det.

Som om inte dessa människor skulle ha problem. Det får väl alla uppleva mer än en gång i livet.

Nä, det är inte det jag vill påvisa här. Tvärtom.

Du har säkert hört det mer än en gång. Den eller den har allt. Ett vackert utseende, pengar på banken och en fantastisk man/fru.

Men hur mycket vet man egentligen om en människas innersta tankar.

Ingenting egentligen. Om de inte berättar samtidigt som de tänker.

Och om de berättar är det då sanningen som sägs eller är det bara dagdrömmar? Hur mycket fabulerar personen?

Den där lilla gnagande känslan av osäkerhet huruvida personen är uppriktig eller inte tror jag avgör om vi ska ta det på allvar eller inte. Åtminstone när det gäller vuxna människor.

Men hur är det med ungdomarna? Hur mycket visar de av sitt innersta för omgivningen och sina föräldrar t.ex.?

Sanningen hålls nog ofta på en för ungdomen behaglig nivå, så att det inte skapas för stora och för många svåra komplikationer .

I den idag alltmer stressade vuxenvärlden så är det tyvärr nog en hel del föräldrar som allför sent har insett att allt inte stod rätt till med deras älskade tonåringar.

Tjejen på bilden hade t.ex. en klasskompis som bara några månader in i gymnasietiden kastade sig framför ett tåg. Varför? Hade hon inga vänner? Det hade hon säkerligen, men hur många ”riktiga”?

Många frågor men få svar allt som oftast.

Vad är det för mörka tankar som så många unga människor går och bär på? Tankar som förmodligen aldrig har tagit sig uttryck i någon aktiv mening, eftersom det nuförtiden ofta kommer som en chock för vänner och bekanta.

Unga män som rusar in på olika skolor och mejar ner ännu yngre skolelever för att sedan ta sitt eget liv. För uppmärksamhetens skull?

Personligen tror jag att det finns många ungdomar därute som inte får den uppmärksamhet de förtjänar av sina föräldrar, släktingar och vänner.

Vissa har hundratals vänner på Facebook men hur många av dessa är egentligen riktiga vänner. När var ni senast ute och fikade eller lunchade med en FB-vän?

För mig framstår FB som den största ”skvallertidningen” i historien och är samtidigt ett absurt medium på bekräftelsebehov. Jag finns, jag är och jag var.

Det kommer säkert snart en länk från himlen och en från helvetet till FB, så att folk kan uppdatera sin nuvarande status. Folk meddelar de mest konstiga saker på FB, som för mig verkar helt ointressant.

Kan inte låta bli och tänka på dessa arma, fattiga människor som finns i miljontal världen över.

Man ser dem ibland i olika stödgalor och ofta tänker jag ”hur många av er invånare i Sverige stödjer ett barn via ett fadderskap”?

Eller på annat sätt hjälper utsatta barn i tredje världen.

En fräsch, snygg tjugoåring i ett I-land och med en klädgarderob som nästan skulle funka som ett hem för en liten parvel från ett U-land säger ”jag har inte så många vänner så jag struntar i att ha fest”.

En söt men lite smutsig unge i ett U-land säger ”jag har inte så mycket mat, rent vatten och fräscha kläder men jag kan skratta tillsammans med mina vänner. Varje dag.”

Alla dessa reflektioner skapade av en enda förflugen mening; ”Jag har inte så många vänner”.

Undrar vem som är lyckligast?