För en vecka sedan kunde man läsa i Skånska Dagbladet om ett koloniområde inne i centrala Malmö som ska rivas, alternativt flyttas.

Är det någon som är förvånad? Finns det någon någonstans, som inte är politiker, som höjer på ögonbrynen i pur förvåning över vad politikerna kan hitta på?

Nä, tänkte väl det. Inte förrän det drabbar en själv. Malmös äldsta koloniområde hotas av rivning och genast bildas facebookgruppen ”Rädda Lundavägens koloniområde”.

Men jag tror inte politikerna bryr sig så mycket om det. Byggkommunalområdet Milan Obradovic (S) säger till Skånskan:
– Det här är en gammal plan som ligger fast om att förtäta staden. Det är ingen enkel fråga, men grönområdet måste flytta. Vissa blir glada och andra blir ledsna.

Vad är det egentligen kommunalrådet säger? Planen ligger fast – ja. Ingen enkel fråga men de måste flytta – ja. Ömsom glada miner ömsom ledsna miner – ja, så är det alltid i sådana här frågor.

Gladast är alldeles säkert det byggföretag som får byggrätten till de planerade bostäder och utvidningen av Östervärns tågstation. Vem vet, de kanske rentav känner varandra. Ledsnast är såklart kolonisterna som blir de stora förlorarna.

Småfolket förlorar som regel alltid sådana här ”strider”. Jag hoppas innerligt att kolonisternas kamp inte är förgäves. Läs mer här ”Hon kan förlora 195 000 kronor” och ”De tar strid för sitt”.

De mest positiva tillkomsterna under dessa årtionden i Malmö måste nog Öresundsbron och Citytunneln anses vara. Då behövde man inte riva hela bostadsområde.

Istället expanderade Malmö i söder och namnet Hyllie blev ett begrepp och inte bara ett vattentorn. Bostäder byggdes och Bunkeflostrand växte österut t.ex.

Minns fortfarande när vi flyttade ut från Malmö våren 2002 och körde E6:an söderut mot Trelleborg. Svängde in mot ett nästintill ensamt Bauhaus på Svågertorp för att köpa material till huset vi hade köpt.

Året innan hade Malmö Stad fått kritik för sin bostadsmässa Bo01. Några ansåg att de första husen var fula och att de enbart var till för höginkomsttagare o.s.v.

Allt detta blev så småningom Västra Hamnen och högt där uppe i ”himmelen” blickar det skruvade huset Turning Torso ner på hela härligheten. Succén är nu given.

Så, på tretton år har Malmö gått från en ganska grå, trist gammal arbetarstad till en modern mini-storstad med en hel del attraktioner.

Förr kunde det skojas om att ”ska du se Malmö så ta båten till Köpenhamn”. Nu tar man tåget istället. Nä, skämt åsido. Den gamla arbetarstaden har blivit chic. På vissa ställen.

Men nu får de hejda sig. De gröna lungorna inne i staden måste bevaras till varje pris. Minska istället ner på alla dessa shoppingcenter som ploppat upp överallt. Så stor är inte staden.

Vad har nu detta med Simrishamns kommun att göra? Inte mycket kanske. Men ändå en hel del. Småfolket vill men politikerna vill inte.

Det finns t.ex. folk här i kommunen som kämpar med näbbar och klor för att kunna bevara en sådan viktig grundbult i en fungerande infrastruktur som en skola för traktens barn. Förgäves verkar det som.

Bensinmackar med befogenheter som postombud, tipsombud och såklart tankautomater och en del annat smått och gott har försvunnit. Nu får folk köra flera mil för att hämta paket, lämna in tips och tanka.

Kan vi inte behålla sådana ”instutitioner” i våra byar så kvittar det hur mycket ”Österlen lyser” och tavlorna görs färdiga lagom till påskhelgen och rosdrottningen kröns varje sommar.

De infödda ungdomarna flyttar härifrån och ersätts med sommarboende pensionärer, för all del hyfsat rika, men de generar inga skattepengar till kommunkassan.

Som politiker kan man alltid lära av andra, stora som små, om man bara behåller ödmjukheten inför uppgiften. Fråga t.ex. Svedala kommun hur de gjorde i slutet av åttiotalet för att locka dit Malmöföretag.

Man måste ha visioner och våga satsa för att vinna. Titta på Percy Nilsson och vad han har åstadkommit med sina visioner. Det är bara en persons framtidstro. Det går om tron är stark sägs det.

Kom ur det här ”turist-skalet” och sättet att tänka och se Simrishamns kommun som en fantastisk tillgång året runt. Det skulle åtminstone kunna vara så. Men är det absolut inte i nuvarande tappning.

Se vår kommun som det stora hjärtat på Österlen och snegla inte på förmaken Ystad och Tomelilla. De är portar längs väg 19 in till det riktiga Österlen.

Det roligaste jag har hört i den frågan var boende i Skurup som påstod att de var porten till Österlen. Men så starkt är ”varunamnet” Österlen. Alla vill ha en del av kakan.

Man kan inte enbart leva på att det är vackert, pittoreskt och kulturellt.

När fan ska Simrishamn börja Rocka Fett.