Den 21 augusti 2013, för exakt en månad sedan, brast vår underbara femklöver.

Klockan 11:58 den dagen blev vi fem reducerade till en fyrklöver. Det femte klövret slutade att fungera. Borta. För alltid. Går aldrig att ersätta. Aldrig någonsin.

Alla ni som har varit med om samma sak förstår säkert vad jag menar. Känslomässigt sett. Även om det ”bara” handlar om en hund. Men vår Albireo’s Homeros var ingen vanlig hund. Precis som ni säkerligen säger om era hundar. Vi är ju alla unika. Tvåbenta som fyrbenta.

Homeros 6 v.|Foto: Gerd Persson

Mero, som han mestadels kallades, föddes den 17 juli 2003 på Albireo’s kennel strax utanför Ekeby i Skåne. I en kull med sex valpar, tre tikar och tre hanar, så fick vi förmånen att välja först. En tik var dock tingad men vi skulle ju ha en hane, så inte gjorde det oss något.

Där fanns Mr Röd, Mr Blå och en ofärgad liten krabat. Färgade med en liten, liten klick nagellack, eftersom alla var namnlösa. Men namnen skulle börja på H då detta var kennelns åttonde kull. Mr Blå fångade vårt intresse direkt och det kändes som att ”honom ska vi ha”. Men, men, men. Det ville sig annorlunda.

Den lite lugnare och tillbakadragna ofärgade vita dunbollen därborta i hörnan satte in stöten på blivande Matte. Och si, det blev ömsesidig kärlek vid första försöket. Och ”grabben” var bara sex veckor gammal. Snacka om charmtroll. Och det förblev han livet ut.

Alla barns favorit.|Foto: Gerd Persson

Vi hämtade honom när han var åtta veckor gammal och han fick ett liv som varade i tio år, en månad och fyra dagar. Sedan blev sjukdomarna för svåra att stå emot, även om han så gärna försökte kämpa in i det sista. Men förgäves.

Han fick somna in en vacker sommardag i sin favoritavdelning ute i trädgården, under det lilla trädet, där han så ofta sökte skugga när alla ruscher efter sin älskade boll började ta ut sin rätt. Tungan hängandes långt utanför, droppandes, men ögonen ändå pigga och redo. Som alltid.

Det känns väldigt tomt nu. Trots att en månad förflutit. Vi har två hundar till som vi älskar som om de vore våra barn. Men som det sades inledningsvis: ”Vi är ju alla unika”. De två är som de är och Homeros var som han var. Han var som kittet i fönstret. Han band samman dom med oss och oss med dom, även om vi aldrig har levt med våra hundar som ”dom och oss”. Men han var den mest människo-sociala av våra tre hundar.

Albireo’s Homeros, Björnakrokens Gustav och Snöälvens Korall.|Foto: Gerd Persson

Nu är han borta – för alltid – och många av er tänker säkert ”jamen, det är ju bara en hund – det hade varit annorlunda och värre om det hade varit ett barn”. Säkerligen hade det varit så. Men en sak kan jag säga till er då:
– Jag är ganska säker på att vi tillbringade fler timmar tillsammans med Homeros under dessa tio år, än vad många föräldrar gör med sina barn under motsvarande tidsrymd.

Alla dessa timmar tillsammans skapar en fantastisk samhörighet som är få förunnade att få uppleva. Du kan absolut inte ha en bättre vän.

Läs nedanstående ⇓ och tänk efter.

Gnäller aldrig, käftar aldrig emot, är alltid redo för dina infall och nycker, vill vara där du är, aldrig ute och ränner om sena kvällar och nätter, kräver ingen veckopeng, inte eget rum, ingen ny dator, ja, listan kan göras nästan hur lång som helst.

Undrar om inte en och annan tonårsförälder tycker det låter som rena himmelriket. Bara man klarar av lite skit i hörnen för att slippa ett rent helvete. Förstås.

Allt detta under förutsättning att du behandlar honom/henne med kärlek och omtanke i lagom dos på dina villkor och med en fast och konsekvent hand. Vilket inte alltid är så lätt i praktiken.

När en hund som Homeros kom och la huvudet på sné och tittade ”under lugg” när han ville något, så var det oerhört svårt att stå emot. Man fick stålsätta sig mer än en gång.

Homeros i sitt rätta element. Snö så långt ögat når.|Foto: Gerd Persson

Men en månad har nu gått, nästan två sedan sjukdomen satte in på allvar och ingenting blir mer sig likt eftersom femklövern har brustit. De andra två hundarna har hanterat detta på sedvanligt hundvis. För dem är det helt naturligt att vi faller ifrån, den ena efter den andre. De hanterar det här med att dö på ett naturligare och därmed värdigare sätt än vad vi tvåbenta gör.

Om de hade varit en vild flock ute i skogarna och en av dem hade blivit svårt sjuk, så hade flocken till slut varit tvungna att lämna den sjuke åt sitt öde. Det är liksom införstått i hela deras sätt att vara. Det viktigaste är att skaffa mat, fortplanta sig och hålla samman flocken så gott det går. Alla dör vi förr eller senare. Hundar har lättare än människor att acceptera detta.

The show must go on.

Höjden av lycka. En långtur med husses cykel. Kuta på i hunnahimmelen Mero.|Foto: Gerd Persson

Tack alla ni som har skickat kondoleanser antingen via mail eller sms. Trots att det bara var en hund. Ett stort tack. I dagens moderna samhälle behöver man ju inte ringa för att visa sin omtanke.

En liten reflektion till. Om ni läser faktatexten så vill vi påpeka att det som står i andra stycket första meningen i avsnittet Bakgrund/Ändamål stämmer till hundra procent. När Homeros t.ex. fick hoppa upp i sängen för att gosa så lade han sig först i fotänden, med ansiktet mot dörren. I avsikt att värma och vakta. Inte förrän vi kallade på honom kom han närmare upp mot oss. Och gosade.

Dags för tandinspektion. Du har väl inte gömt något där? Nä, tänkte väl det. |Foto: Gerd Persson

Absolut bästa lekkamraterna är i farten och busar i rastgården. Homeros var tre år äldre än tiken Korall, men hon var ändå före honom i hierakin. Hon är ju en grann tös.

Lägg därtill att han för tre år sedan fick diagnosticerat att han var drabbad av Borrelia, så förstår man att hans tid verkligen var utmätt i ordets rätta bemärkelse. Men trots allt detta fortsatte han alltid att vara den där ”leende hunden”. Med en okuvlig vilja att hela tiden vara så aktiv som möjligt.

Hade Homeros kunnat prata med oss, så är vi helt säkra på att det var precis på detta sätt han hade velat ha det. Somna in på sin favoritplats, med sina favoritsaker liggandes intill sig. Lugnt och stilla. För att sedan kremeras tillsammans med sina käraste ägodelar, så att han kunde vara säker på att de följde med honom in i hunnahimmelen.

Det var precis så det också blev. Vad han däremot förmodligen aldrig förstod var att han kommer för evigt att vara sörjd och saknad av Husse och Matte.

Men han var ju bara en hund.