Nä, riktigt så drastiskt som rubriken antyder var det inte. Det hade inte skett en katastrof eller dylikt.

Det var bara den rasistfria versionen av Kalle Anka och hans jul på TV som ödelade Simrishamn. En gammal fin svensk julaftonstradition.

Men när jag stod där i den nästan tomma staden så kunde jag tänka mig hur det skulle kännas att vara helt ensam. Det var inga som helst problem att stå där mitt i gatan och fotografera och filosofera över vad Walt Disney ställer till med varje julafton klockan 15:oo.

Det kom förvisso en gammal dam som gick med försiktiga steg stödjande sig på en rullator och en man med en hund i koppel. Några ungdomar gick med raska steg över torget som om de var försenade till något. Kanske till Kalle Anka hemma hos kompisarna, vad vet jag.

Men ensamheten blev påtagligare desto längre jag stod där. Jag hade staden så gott som helt för mig själv. Om jag hade behövt akut sjuktransport så hade inte ambulansen behövt slå på sirenerna, de hade haft gatorna runt torget helt för sig själva.

Stortorget i Simrishamn julafton 2012 kl. 15:05|Foto: Stefan Persson

Nu fick jag ju aldrig se den rasistfria versionen av Kalle och hans jul, men det gör inte så mycket. Är över de femtio på väg mot de sextio och har sett den många gånger förut.

Även om det var den rasistiska versionen, vilket jag är fullständigt övertygad om att inte många ägnade en tanke åt då. Dessa så kallade stereotyper som har plockats bort från den gamla versionen, har nu gjort Kalle och hans vänner rumsrena i allas TV-apparater.

Vi får väl se hur länge friden med Kalle och hans jul varar. Snart kommer väl ornitologerna rännande och tycker att stackars Hacke Hackspett framställs som elak och detta på ett väldigt stereotypt sätt.

Jämställdhetsgrupperna vill väl snart förbjuda Lady och Lufsen för att Lufsen är alldeles för stereotyp som petar över köttbullen till sin älskade Lady bara för att han vill para sig med henne. Typiskt män.

Stereotyper, vilket jag personligen tycker är ett märkligt ord, betyder bl.a. ”alltid likadan” och ”slentrianmässig”. Det hade varit bättre med monotyper. Stereo upplever jag som något positivt och mono som något negativt. Vem lyssnar på en mono-skivspelare idag t.ex.?

Rasistivrarna anser ju dessa borttagna dockor vara något negativt, därav borttagningen, men stereo betyder ju även flerdimensionellt. Så då är alltså flerdimensionella typer något negativt? Det trodde jag t.ex. huligan-typer var, eftersom de alltid uppträder likadant och slentrianmässigt slår andra på käften.

Personligen har jag lättare för typer som ser livet flerdimensionellt. Ärligt, finns det någon som älskar ett slentrianmässigt liv? Jaså det finns, jaha, då borde de kallas monotyper tycker jag .

Men oavsett ordval pre -typer, så tycker jag att det här med rasiststämpel börjar bli lite skrattretande. Du kan inte tycka något negativt om invandringen, kostnaden för den eller något annat så kallat stereotypt om den utan att få tillmälet rasistjävel.

Snart får man väl inte bajsa brunt eller mörkare utan att kallas rasist. För bajsa är ju något stereotypt, eller hur?