I nästan sextio minuter var det en typisk match mellan två förväntade storlag. Tätt och tufft där ingen ville blotta sig i onödan och tanken var att en poäng är bättre än ingen. Varför ställde Spanien upp utan renodlad anfallare? Det var tydligen de bambino-växta bolltrollarna som skulle göra det framåt för Spanien.

Spelare som alla är 170 cm i strumplästen och ingen Fernando Torres (185 cm) eller Fernando Llorente (195) på topp. Spelet blev därefter och väldigt likt Barcelonas bolltrillande på mitten. Xavi Hernández passar till  Andrés Iniesta som passar bak till ”jätten” Xabi Alonso (183 cm) som letar någon att spela till och hittar en stillastående David Silva ute på högerkanten. Sedan börjar vi om igen. Kul för passningsexperterna.

Men så händer det. Italien byter ut en varnad och lätt irriterad Mario Balotelli elva minuter in i andra halvlek och sätter in den ”store” (177 cm) speedkulan Antonio Di Natale som nästan direkt visar hur man ska göra.

Han har inte gjort en enda landskamp under Cesare Prandellis tid som coach, men när han nu får chansen så tar det bara fem minuter innan han ger Italien ledningen. På en underbar passning från Andrea Pirlo, vem annars, kommer han fri en aning till vänster och lutar kroppen också en aning till vänster som om han tänker gå runt målvakten Iker Casillas åt det hållet, men istället drar han till med en bredsida åt höger mitt i steget och Casillas är chanslös. Så gör en målskytt av rang. Inget konstrande eller duttande utan allting sitter i ”ryggmärgen” när läget väl dyker upp.

Nu tar matchen fart på riktigt. Den sista halvtimmen är kanske den roligaste halvtimmen så här långt i turneringen. Det är nu allting händer – det är bara att kika på matchfakta så förstår man. Knattarna i Spanien vill ju inte vara sämre. Bara drygt tre minuter senare sågar de sig igenom den Italienska försvarsmuren, som kanske fortfarande var euforiska efter ledningsmålet, och Silva frispelar Cesc Fàbregas som iskallt stöter bollen förbi en utrusande Gianluigi Buffon i det italienska målet. 

Efter dessa två mål tar spelet en mycket mer nord/sydlig riktning än det eviga väst/öst/syd som kan se grant ut, men också vara ack så tråkigt att titta på. Men så får Vicente del Bosque, coachen i Spanien, för sig att byta ut målskytten Fàbregas i den 74:e minuten. In kommer en spelsugen Torres och får ett läge redan efter en minut, men Buffon i målet kommer ut och avvärjer.

Två minuter senare får di Natale chansen på volley i straffområdet, men bollen går utanför den vänstra stolpen med ett par meter. Där var bisittare Markus Johannesson säker på att di Natale skulle sätta den. Han brukar sätta chanserna inne i boxen, sa Johannesson.

Störst chans och avgöra matchen hade ändå Fernando Torres när han i den 85:e minuten gör allting rätt, förutom den sista avgörande touchen på bollen. Han försöker lobba över Buffon men missar rätt så grovt, med tanke på det fina läget han hade.

Matchfakta:

Den här matchen startade i ett hällande regn och därmed ett perfekt glidtacklarväder för de som gillar att utföra detta. Men det stannade vid tre varningar och inga allvarligare skador, vilket var positivt. En utvisning borde där dock ha varit – återkommer till det senare.

Det ringde i målklockan redan efter tre minuter då Mario Mandžukić fick till en perfekt nick, som gick in vid den vänstra stolpen hos Shay Given i Irlands mål. Otroligt att få på en så pass bra nick efter att ha tappat balansen och nästan sittandes få till en sådan kraft. Snyggt gjort.

Tre av de fyra målen kom till på nick, så också Irlands kvittering i den 19:e minuten genom Sean St Ledger. På en bra slagen frispark från vänster visade St Ledger sedvanlig irländsk järnvilja och bollen skulle bara tryckas in i mål. Trots högresta kroatiska mittbackar.

Efter detta så var mycket kamp i regnet på Miejski stadion i Poznan. Men så kom matchens mest omdiskuterade situation ett par minuter innan halvlek. Det var såklart den eviga frågan om offside eller inte offside.

Domarna ska bestämma sig på en tiondels-sekund och vi själva får femtioelva repriser och ser såklart direkt om domaren är usel eller urusel eller t.o.m. borde skjutas. Eller rentav få en tapperhetsmedalj för att han vågade gå emot pöbeln, den pöbel som vrålar allra högst.

Bisittare Anders Andersson, f.d. MFF:are och landslagsspelare, tyckte nog att det var offside. Framförallt på nr.8 Ognjen Vukojević, som inte var han som senare fick bollen och gjorde mål, utan han som stod mer rakt framför mål dit bollen var på väg att leta sig fram. Alltså i det s.k. första läget, för i nästa läge så är det ju den ”otekniske backen” Stephen Ward som spelar fram den kroatiske målskytten Nikica Jelavić. Då kan det inte bli offside.

Så Irland hade definitivt ingen lycka med tidpunkterna för Kroaternas mål. Ett efter tre minuters spel och ett två minuter innan pausen. Väldigt jobbigt mentalt att få två sådana mål emot sig och sättet de kommer till på också.

Men det stannade inte vid det. Fyra minuter in i andra halvlek så gör samme man som gjorde kroaternas första mål, Mario Mandžukić, 3 – 1 och uppförsbacken för irländarna blev genast oerhört brant.

Sättet som målet kom till på var en aning komiskt. Om man inte är irländare förstås. Mandžukić fick till en stenhård nick som tog i Shay Givens vänstra stolpe, studsade nästan längs med mållinjen. Det var bara det att åt det hållet hade såklart Givens redan kastat sig med följden att han nickade in den. Lite tvåvallars carambole kan man kanske säga.

Men irländare ger aldrig upp. De kämpade och slet i regnet och blev berövade en solklar straff i den 63:e minuten när Robbie Keane blev rejält sparkad i knävecket och föll omkull, ett par meter in i kroaternas straffområde. Men ingenting hände från den holländske domaren Björn Kuipers. Samtidigt måste jag säga att det var länge sedan, om någonsin, som jag sett ett balkan-lag fightas så frenetiskt på en fotbollsplan som kroaterna gjorde i går kväll.

Sedan kommer en sekvens där kroaterna först gör ett byte så att Niko Kranjčar kommer in i den 72:a minuten och tolv minuter senare får han en varning. Minuten senare borde han fått sin andra varning och därmed rött kort när han kommer glidande in med dobbarna före mot en irländsk spelare, men det blir bara frispark. Svagt av domare Kuipers att inte våga ta den. Den andra förseelsen var ju betydligt värre än den första.

Matchfakta:

[standings league_id=16]